Filmmuseet på Potsdamer Platz

Om man kommer till Berlin och är det minsta intresserad av europeisk film så är filmmuseet på Potsdamer Platz ett måste. Det finns en fast utställning och så pågår det alltid en specialutställning, nu handlade specialutställningen om Hitchcock och jag kastades in i minnet av hur filmen Fåglarna skrämde upp mig. Nu smygknäppte jag lite bilder och till min för våning hade jag lyckats göra en dubbelexponering med digitalkameran! Det har aldrig hänt mig tidigare, kolla det lilla Fåglarna – bildspelet, antagligen hade väl Hitchcock själv ett finger med i spelet?

/Helene Rådberg

I Rosa Luxemburgs Berlinkvarter

 

 

 

 

Rosa Luxemburgs Berlinkvarter är burgna kvarter med ståtliga stenhus, många fasader är praktfullt utsmyckade. Höga träd välver sig som tunnlar över det som en gång var hennes gator och så fåglarna, alltid fåglar som sjunger här i Berlin. Jag försöker föreställa mig kvarteren innan den bullrande dubbelfiliga motorvägen delade Fridenau i två delar. Sammanbindningslänken nu är en gångtunnel som öppnar sig upp mot S-bahns perrong. Rosa Luxemburg ville bo i lugna kvarter långt bort från Berlins bullrande stadskärna och letade länge innan hon fann något passande. Hon kämpade enligt författaren Elzbieta Ettinger, vars biografi över Rosa L jag just nu läser, med sin önskan att leva ett vanligt borgerligt familjeliv med barn och samtidigt ett politiskt liv. Precis som kvinnor fortfarande kämpar med att få ihop alla delar av sina liv.

I en del tidningar här har det skrivits om Maria Svelands bok Bitterfittan – Bitterfotze, att den fått jämställdhetsdebatten att flamma upp igen. Kul tycker jag som precis som massor av kvinnor känt jämställdhetsfrågan in på bara kroppen efter att ha arbetat i låglöneyrken nästan hela mitt liv.

 

/Helene Rådberg

Författaren Helene Rådberg skriver från Berlin

Brecht

Spiegelsaal ligger en trappa upp i Clärchens Ballhaus på Auguststrasse. Jag kan inte bestämma mig för om ordet patina eller förfall är det rätta ordet att beskriva rummet. Just ikväll (söndag) är det ett Brechtprogram och en ung sångerska med ackompanjemang av två lika unga musiker som framför tonsatta texter av Bertolt Brecht. Dels de mycket kända som Surabaya Johnny men också som sångerskan säger mer okända. Publiken är entusiastisk, något mer än vad som är befogat tänker jag lite snålt, men det är förstås också Brecht man hyllar. I de här kvarteren i Berlins Mitte är han ständigt närvarande. Skylten till ”hans” teater Berliner Ensemble snurrar över hustaken. Lite längre bort ligger kyrkogården med hans och hans fru Helene Wiegels gravar. I huset alldeles bredvid gravplasten där de bodde, kan man om man har tur komma med på en visning av deras hem.  Plötsligt tänker jag på Rut Berlau, Rut Berlau den unga danskan som lämnade allt och blev Brechts följeslagerska, en av de för det mesta tre kvinnor han omgav sig med. I P-O Enqvists roman Nedstörtad Ängel, som alla borde läsa, släpar hon på en gipsbyst av Brecht, en gipsbyst som innehåller sprit…

Hälsning från Berlin!

27/3 Litteraturhaus Fasanenstrasse /Eftersom jag är ensam i Berlin och inte har någon att prata med skriver jag det jag annars skulle sagt. Kanske jag skulle sagt något om den ryska familjen som sitter vid bordet till vänster om mig, sagt något om kvinnorna som springer ut och in med sina Marlboropaket och bara dricker te medan männen tar in både det ena och det andra. Till höger om mig en kvinna som bara dricker kamomillte, jag dricker grönt och äter soppa. Helst skulle jag väl hälla i mig vitt vin. Men det säger min rejäla inskolning stopp för. Man kan inte dricka vin varje dag!!!  Jag sitter i restaurangen och låter tiden gå. Restaurangen ligger alltså i Literaturhaus West och i deras fylliga program läser jag om de litterära samtal som ska komma. Jag måste erkänna att jag varken känner till författare eller samtalsledarare och att jag tyvärr kan tyska alltför dåligt för att låtsas att jag kan delta. Hela Berlin tycks vara fullt av lesungen/läsningar. Det sitter affischer överallt. Skulle jag haft någon att samtala med så skulle jag väl velat prata om längtan efter språk och samtal, pratat om att man borde se till att det öppnas möjlighet för sådana ställen också hemma i Gästrikland!

 

/Helene Rådberg