Böcker som du läser – trots allt

Under jul- och nyårshelgen brottades jag med några böcker som inte var helt enkla att ta till sig av olika anledningar.

Först ut var ”Något att säga dig” av Hanif Kureishi, där huvudpersonen Jamal, psykoanalytiker till yrket, brottas med att ha blivit lite ädre och tröttare, ha förlorat sitt livs kärlek och dessutom bära på att vara en mördare. Oddsen för att man ska kunna identifiera sig för/intressera sig för en sådan karaktär när man är en 52-årig kulturkofta är kanske inte så höga och visst, initialmotståndet var ganska stort. MEN-någon envis djävul på min axel tvingade mig att fortsätta läs, och snart var jag fast! jag bara måste följa Jamal i hans irrfärder och humörsvängningar och naturligtvis få veta hur det går med ”mördarrollen” och den förlorade kärleken…Jag sörjer fortfarande att boken tog slut.

Den andra boken var ”Dårens dotter” av Mian Lodalen: en ganska mediokert skriven berättelse om flickan Connie ( med många drag av Mian själv) och hennes kaotiska uppväxt med en ouppvuxen far utan gränser (även fadersporträttet med verklighetsbakgrund) som aldrig riktigt ser sin dotter och hennes behov, som fascinerade mig genom flickans konsekventa förmåga att stå fast vid sin egen identitet och vara stark i en tillvaro som egentligen inte accepterar henne.

Det tredje exemplet brottas jag fortfarande med: ”Ingen hör hemma här mer än du”, en novellsamling av Miranda July. Jag har forfarande inte läst alla noveller, eftersom jag tycker de har en så fruktansvärt obehaglig underton, men jag kommer inte att kunna låta bli den, och jag kommer inte att glömma berättelserna.

Kanske det är en ny trend-att läsa ”obehagliga” böcker?

Förmodligen säger det mera om läsaren än författaren….

Ann Östman